År 2005 beslöt riksdagen om ett tvång för bensinmackar att tillhandahålla förnybara drivmedel, den s.k. pumplagen. Lagen visar sig nu få orimliga konsekvenser och mackdöden brer ut sig framför allt i glesbygd. Tvånget bör omedelbart avskaffas för de minsta mackarna och pumplagen ses över.
Lagen innebär att den som driver bensinmack och säljer mer än en viss kvantitet vanligt bränsle dessutom måste tillhandahålla minst ett förnybart drivmedel. Från och med den 1 april 2006 var alla mackar som två år tidigare sålt minst 3000 kubikmeter/år vanligt drivmedel skyldiga att dessutom erbjuda minst ett förnybart drivmedel. Sedan dess har gränsen successivt sänkts för hur mycket vanligt bränsle som en mack tillåts sälja utan att också erbjuda förnybart bränsle. I mars 2008 sänktes gränsen ytterligare, denna gång till 2000 kubikmeter/år. Från den 1a januari 2009 ska tvånget utvidgas till de verkligt små mackarna: Alla mackar som säljer mer än 1500 kubikmeter/år bensin ska vara tvungna att skaffa en pump för förnybart drivmedel. Det kostar oftast ca en halv miljon kr.
Lagen är miljöpartiets skapelse, med stöd av socialdemokraterna och vänstern. Den drevs igenom trots massiv kritik från remissinstanserna. Den fortsatta hanteringen ligger i händerna på alliansregeringen.
En viktig invändning var att tvånget leder till en inlåsningseffekt, eftersom etanolpumpar är billigare att installera än pumpar för andra förnybara bränslen. Kostnadsskillnaden leder till en oönskad etanolfokusering på bekostnad av t ex biogas.
Folkpartiet menar att staten bör inta en teknikneutral hållning till vilka drivmedel som på sikt visar sig bäst ur klimatmässig och ekonomisk synpunkt. Den subvention som senare har införts till biogaspumpar gynnar måhända mackar i t ex Skåne och tätorter, men inte glesbygd eftersom man där knappast lokalt kan producera tillräcklig mängd biogas för att en pump ska vara aktuell.
En annan, och allt viktigare invändning mot lagen är att den leder till betydande kostnadsökningar för ägarna till bensinmackarna som i många fall inte kan räkna hem försäljningen av förnybart bränsle. Detta förstärks av stigande räntor på lån till pumpen och svagare efterfrågan från kunderna p g a lågkonjunkturen.
Det kommer allt fler rapporter i media om nedlagda bensinmackar, särskilt i glesbygden. Nedläggningarna blir ett hårt slag mot bygden. Resvägen för att tanka bilen kan bli mycket långa. Nu ska man dock inte vara naiv. Vissa av dessa mackar har säkert även utan pumplagen arbetat med små marginaler och legat på gränsen till att klara sig. Kravet på att investera i en etanolpump för runt en halv miljon kronor, oavsett efterfrågan, riskerar dock att bli sista spiken i kistan för många mindre mackar.
Vid årsskiftet tas nya steg i fel riktning. I januari kommer än fler bensinmackar att omfattas av lagen, vilket skärper utslagningen. När lagen infördes var prognosen att
Ungefär hälften av landets dåvarande bensinmackar skulle komma att beröras av pumplagen när den fullt ut hade genomförts. Men med tanke på utslagningen av mackar under senare tid är detta sätt att resonera nu överspelat. Det är inte andelar eller procent av rikets mackar som är den viktiga aspekten, utan det enkla faktum att antalet mackar på svensk landsbygd som slås ut blir oacceptabelt stort.
Som enda parti ställer folkpartiet två krav:
För att begränsa skadorna på mackverksamheten framför allt på landsbygden bör det sista steget i lagen den 1 januari nästa år stoppas och avskaffas för gott. Det är dessutom nödvändigt att nu genomföra en utvärdering av pumplagens konsekvenser för glesbygden, klimatet och ekonomin.
Carl B Hamilton
Maria Lundqvist-Brömster
Nina Larsson
Erik Ullenhag
Folkpartiet Liberalerna 